Fredagen den 8 maj kl. 8.00 och två veckor över tiden hade vi en tid för kontroll på sjukhuset. Det fanns en viss chans att jag skulle bli igångsatt, men både jag å Peter hade givit upp hoppet om att ungen någonsin skulle komma ut vid det här laget. Nåväl, väskan packades och vi körde iväg. Väl där konstaterades genom ultraljud att mängden fostervatten var lite för låg, vilket iof sig innebar att jag var på gång... Överläkare Helge Ström tittade på oss och sa "vi får nog sätta igång dig idag". Peter och jag tittade på varandra och svalde...gav varandra en blick som sa...idag ska vi bli föräldrar!!!!!!!!!!
Vi blev flyttade till BB först i väntan på en förlossningssal...det var tydligen fullt... Det tog inte lång stund innan vi fick komma till förlossningen, men dessförinnan hann vi få i oss lite frukost och jag fick ett lavemang. Det ni...tror aldrig att jag skrattat så mycket i hela mitt liv. Stackars Peter satt utanför å hörde allt...tur att han älskar mig:)
12.15 blev jag igångsatt....behöver inte gå in mer på det men det innebar ryggläge i gynstolen. Vid ett tillfälle skulle den propre överläkare Ström höja stolen och mumlar lite torrt..."nu går vi till väders". Jag och Peter försökte desperat hålla oss för skratt...situationen är ju rätt så komisk. Överläkare Ström rörde inte en min.
Trots igångsättning kan man tydligen få vänta i flera dagar på att någonting ska hända och då blir man hemskickad igen...suck! Men en halvtimme senare gick vattnet av sig självt...döm om min förvåning och en timme efter det hade jag ordentliga värkar. Satt i duschen i två och en halv timme å stönade (kändes dock som knappt tjugo minuter eftersom att jag var så inne i värkarbetet)...stackars Peter satt utanför duschkabinen och kunde göra just ingenting och drömde sig därför bort och tänkte på slagskepp (yrkesskada). Peter var annars en klippa genom hela förlossningen...baddade min panna, försåg mig med vatten å annan dryck, bytte från reklamradio till lugn cd-skiva när jag, hög på lustgas, började yra om att "varför ska alla göra cover på Barry Manilows gamla slagdänga Mandy?". Enligt Peter som var mer vid sina sinnens fulla bruk så spelades inte den låten överhuvudtaget...hmmmmm...så borta var jag!!!!!
Lustgasen blev min bästa vän!!!!! Jag som hade varit lite orolig för den andades galant in och ut i masken...som om jag aldrig hade gjort något annat. Trodde att jag visste vad djupandning var...men ack vad jag har bedragit mig!!!!!!! När jag idag tar djupa andetag kan jag fortfarande känna den lite sötaktiga doften av lustgas... Efter sex timmars aktivt värkarbete och fyra avslutande horribla krystningar, följeslagna av primalskrik som gjorde mig hes i flera dagar efter förlossningen, kom så äntligen vårt kära barn, som jag gått å burit på så länge, till världen. Det blev en underbar flicka...en liten Astrid!!!!! Som hon har lurat oss...nåja inte faster Helena och Ola...de trodde att det skulle bli en flicka hela tiden...å Peter har faktiskt garderat sig hela tiden. Peter fick följa med ut i ett intilliggande skötrum för att rengöra och suga henne...hon hade bajsat i fostervattnet...medan jag tryckte ut moderkakan. Det dröjde dock inte länge innan en påtagligt rörd, lycklig å tårögd Peter kom in med henne till mig. Jag har aldrig sett något vackrare...min familj....Astrid, Peter och jag...KÄRLEK!!!!!!!!!!!!!!!
Tusen tack för alla lyckönskningar, blommor å presenter!!!!!
Ja man blir tårögd när man läser också. Det är en stor händelse, den största, i ens liv. Kul att du är igång och skriver igen. Förstår att tiden inte riktigt räcker till. Det blir bättre. Ta vara på stunderna och vila mellan varven. Kramar till er alla från mormor.
SvaraRadera